Skolans komplexa ledarskap på vetenskaplig grund

Igår var jag inbjuden som huvudman till Umeå universitets rundabordssamtal, eftersom min kollega avslutade sin rektorsutbildning. Detta satte naturligtvis igång mången fundering i mitt lilla huvud...

Att vara ledare i skolan är svårt, komplext och därför tycker jag att det är hur kul som helst. Men, när saker och ting inte bara är svåra och komplexa utan även fyllda med ett stort ansvar för människors liv och framtid, kan man så klart inte bara lattja omkring och "killgissa" sig fram till hur man ska lösa denna delikata uppgift.

Idag ligger det ganska stora förväntningar på oss skolledare vad gäller både organisation och ledarskap. Vissa forskare påstår till och med att rektors uppdrag är så komplext att det borde ses som en funktion istället för en person. Jag tänker att vi behöver organisera våra skolor utifrån detta och fundera på hur vi effektivt kan distribuera vårt ledarskap på fler än oss själva. Det ligger omfattande förväntningar på oss skolledare att leda skola utifrån en vetenskaplig grund med krav på kompetens att omsätta teori till praktik och vice versa. Detta utmanar professionen och vi måste först förstå och sen skapa oss förutsättningar för att kunna genomföra detta.

Som skolledare ska jag inte bara leda ”skolan” jag ska även leda lärares lärande, vilka i sin tur ska forska på och analysera sin egen undervisning och utveckla varandra genom ett kollegialt lärande.

Det finns mången självutnämnd skolexpert som gärna pekar finger på sociala medier och i olika pedagogiska tidskrifter där de förfasar sig över skolor och skolledares ”taffliga” försök till den vetenskapliga grunden och ondgör sig över vad vi tror att kollegialt lärande är och inte är. Vi har även fackförbund som gärna hytter med pekfingret mot skolledare som försöker leda sina lärares lärande, där de pekar på avtal och hur skolledare måste begränsas i inflytande över lärarnas arbetstid. Största risken med detta, som jag ser det, är att skapa en instängd och nertystad skolkultur med skolledare som är oroliga för att bli kritiserad av utomstående ”tyckare”. Istället för att hitta en tillåtande och öppen kultur där man ger och tar av varandras erfarenheter, lyckande och misslyckanden för att tillsammans bidra till en mer framgångsrik skola. Jag tror att den vetenskapliga grunden kan hjälpa oss att hitta en trygghet och ett mod att stå upp för vår profession och att vi med denna kan utnämna oss själva till de "riktiga" skolexperterna.

Jag har ganska många ”gurus” som jag väljer att luta mig mot, både vad gäller att organisera skola och hur jag väljer att leda den. Jag tänker att om jag har en evidensbaserad teori eller modell att luta mig mot, kan denna vara vägledande för mina handlingar och beslut som jag står inför. Fördelen med att leda och organisera utifrån en teoretisk utgångspunkt är att då blir det inte bara mina egna erfarenheter jag blir hänvisad åt, utan jag kan väga mina erfarenheter i praktiken mot en evidensbaserad hypotes och kan då lättare föreställa mig en konsekvens över utfall och effekt. Den gode Fullan menar att han ALLTID går från praktik till teori. Han har så rätt, men vi skolledare står redan mitt i praktiken med oftast endast nästippen ovanför, så att utgå från något annat än praktik är väl knappast ett alternativ, eller? Men, där och då, i all praktik kan det vara en utmaning att hitta och fånga en teori att hålla sig i...

Kanske är det svårt att kartlägga och synliggöra särarten av den egna kontexten, för att avgöra vilken teori eller modell som skulle kunna vara lämplig. Eller vilka delar av en modell som man kan använda sig av och hur olika modeller kan verka tillsammans för att uppnå den effekt som just min skola behöver. Detta är något som jag funderade mycket över igår, när jag fick den stora äran att vara med vid flera ”rundabordssamtal” då min kära kollega blev klar med sin rektorsutbildning. Examinationsuppgiften på Umeås rektorsutbildning handlar om att man ska ha planerat och genomfört en utvecklingsinsats som presenteras vid ett ”rundabordssamtal”. I dessa samtal var det flera rektorer som uttrycket sig ”så var man tvungen att hitta en teori…” När vi går rektorsutbildningen får vi lära oss att vi måste koppla en teori till vår praktik för att kunna synliggöra, förstå och analysera resultatet på de insatser vi gör. Men, av någon anledning verkar det som om flera tänker att detta är kopplat till rektorsutbildningen och inte till rektorsuppdraget.

Det som kan vara en utmaning (och som flera rektorer som skulle presentera sitt arbete vid ”rundabordssamtalen” gav uttryck för) är svårigheten i att omsätta teori till praktik. Eller snarare hitta en teori till sin praktik (faktiska handlingar och skeenden) och på så sätt skapa en större förståelse för de effekter som blir resultatet av dessa. Det vi behöver bli varse om är, att detta tillhör rektorsuppdraget och är inte något som endast är kopplat till en examinationsuppgift.

Att vara rektor och leda utifrån vetenskaplig grund är svårt och då behöver vi något med evidens att hålla oss i. Önskar jag få effekt på hela skolans syn på lärande eller lärarnas tankar kring sin egen undervisning, kan jag inte organisera skolans utvecklingsarbete i ”satellitprojekt” där några få gör utvecklingsinsats utan involvering av övriga lärare. Jag måste ha en teoretisk tanke om hur makro och mikro hänger ihop och hur de i symbios verkar för att nå den effekt jag vill uppnå. Jag måste även vara delaktig i samtal och intressera mig för hur lärarna på min skola resonerar kring sin undervisning för att förstå vad de gör, vad de lyckas med och varför. På samma sätt som jag måste förstå vad de inte gör och vad de inte lyckas. Vissa kallar detta ”leda från mitten” (där hade vi Fullan igen men även tankar hämtade från Robinson och Timperley).

Det finns en hel del skolforskare som idag är övertygade om att skolledare har stora möjligheter att påverka både elevers lärande och skolkultur. Men, då måste ju jag som skolledare har en medveten och uttalad tanke med vilken skolkultur som är önskvärd samt hur jag organiserar för denna och vilka handlingar jag behöver genomföra för att sträva mot den samma. Jag har organiserat ”min” skola utifrån Scherps modell med arbetsorganisation och utvecklingsorganisation. Ett litet exempel på hur en teori eller modell kan hjälpa mig som skolledare att förstå vissa (bi)effekter av hur jag organiserar och leder skolan, är att "lyssna" på när Scherp höjer ett varnande finger och säger att ledare som sätter stort fokus på stabilitet och struktur oftare får mer positiv respons från lärarna än de ledare med ett stort utvecklingsfokus. Bra att ha med sig när resultatet på medarbetarenkäten dimper ner, där ett positivt resultat KAN betyda att skolan har begränsningar i sin utvecklingsorganisation.